Raku

Raku
Raku betyder ungefär; behag – glädje – lycka
En tradition som har sitt ursprung i 1500-talets Japan. Keramikern Ameya anses vara den första som framställde rakugods. En västerlänning kanske undrar vad det är för märkvärdigt med dessa osymmetriska och vinda föremål. Kanske är dom till och med krackelerade och spruckna. För att svara på det måste man gå tillbaka till japanskt tänkande och värderingar, som har sina rötter i Taoism och Zenbuddism.
Den innersta meningen med denna utformning är en meditativ rening, en frihet från världslig strävan, en dyrkan av krafter och skönhet. Skönhet betydde inte alltid fulländning, utan också ögats fullbordan av det ofullkomliga.
Det kunde också betyda något oslipat och brutalt, som naturens egna krafter. Dessa okonstlade föremål, grova, utan förfining, som en bit vulkanisk mark, kom att passa väl in i den japanska formen av Zenbuddism och dess dyrkan av natur och äkta ursprunglighet.
Det var som om protesterna och bitterheten mot plågoandar och lidanden, under krig mellan Japan och Korea, här tog sin form. En form av obändlig kraft och vrede.

Rakubränning
Efter att godset är skröjbränt, i vanlig elektrisk keramikugn, sker glaseringen.
Den ska sedan torka innan rakubränningen, som sker utomhus. I regel tar en bränning vid ca 600° ca 45–60 min.
Därefter plockas godset försiktigt ut med speciella tänger och placeras i ett stort kärl, där reduceringen sker. Med reducering menas i detta sammanhang att syret förbrukas p.g.a att man lägger över halm och spån. Därför blir den oglaserade delen av godset svartbränt och de glaserade ytorna får det speciella krackelerade utseendet.
Efter en snabb avkylning i vattenbad eller inlindning i trasor, börjar det spännande fenomenet där man med grov svamp och svinto tvättar rent godset från spån och sot.
Sedan kan det färdiga resultatet skådas!